Idag började jag tänka på livet och hur det ändrar. Personlighetsmässigt alltså.
Förut var jag en helt annorlunda människa, nertrampad och sjuk. Jag såg inte skogen för träden och trodde att jag kunde rädda ett dött förhållande genom att underkasta mig själv, så var bevisligen inte fallet.
Men idag kan jag vara tacksam över min upplevelse med mitt ex.
Jag lärde mig något värdefullt om mig själv, främst det att jag klarar av ganska mycket motgångar fastän jag knakade i fogarna så överlevde jag det mörkaste året i mitt liv och städade bort gammalt skrot på samma gång, jag lärde mig leva för mig själv, så att jag mår bra.
Men det kom något annat istället, rädsla för nya förluster och rädsla för att släppa någon nära, nån som kan förstöra mitt lilla imperium jag byggt upp runt mig var jag är diktator och gör saker på MITT sätt.
Så nu är jag i ett förhållande, vilket är en positiv grej, jag tycker väldigt mycket om personen jag sällskapar med men är inte riktigt bekväm med att öppna mitt hjärta för senast jag gjorde det blev jag knivhuggen, torterad, förstörd och förkrossad, en upplevelse jag inte behöver uppleva på nytt. Visserligen är personen en annan den här gången, vår dynamik är annorlunda och att gå på tårna är inte okej hela tiden, men min fråga är, kan man någonsin älska som om man aldrig varit sårad? Kan ens hjärta någonsin överleva den misshandel mitt hjärta fått, repa sig så mycket så att man kan ge det åt någon annan för att be handled with care?
Jag är långt ifrån de tre skräckinjagande orden då allting blir hundra gånger allvarligare än nu, för övrigt kan jag säga att så är han med, detta vet jag tack vare öppen dialog.
Men ändå, kan man hela tiden vara på sina tår men ändå satsa på något man vill få och fungera?
Jag vill inte bli underskattad, kvävd, förstörd eller förnedrad igen... allting kommer med en risk.
För övrigt så är det underbart varmt i Finland, det intresserar nästan att vara på jobbet istället för på beachen men what gives... ha knappt hunnit sätta min fot på gymmet..
From damaged goods to a new improved person :)
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
1 kommentti:
jag tror man kan komma över gamla besvikelser och lita på och älska någon igen, ja. Men jag tror också man måste ge sig själv rätt mycket tid och inte förvänta sig att det ska ske genast. självbevarelsedrift liksom. Man kanske inte kastar sig in i något lika lätt som förr, det tar längre tid för andra att vinna ens förtroende. Men sen... Jo, tiden läker nog det mesta rätt så bra.
Och på tal om optimism vs. pessimism, det är klart att det kommer att komma nya sorger någon dag. Kanske om ett halvår, kanske om fem år. Allting har en ände. Men det är väl ingen orsak att inte njuta av lyckan så länge den varar, ta en dag i taget och inte ta ut sorgen i förskott? Går man omkring och oroar sig för framtiden är man ju garanterat olycklig.
Och dessutom; efter allt du genomlevt de senaste åren kommer du nog att tackla de flesta problem som kommer emot! Fortsätt bara att fokusera på att du själv ska må bra, så kommer det nog att ordna sig!
Lähetä kommentti