That was then... this is now

Idag började jag tänka på livet och hur det ändrar. Personlighetsmässigt alltså.
Förut var jag en helt annorlunda människa, nertrampad och sjuk. Jag såg inte skogen för träden och trodde att jag kunde rädda ett dött förhållande genom att underkasta mig själv, så var bevisligen inte fallet.

Men idag kan jag vara tacksam över min upplevelse med mitt ex.
Jag lärde mig något värdefullt om mig själv, främst det att jag klarar av ganska mycket motgångar fastän jag knakade i fogarna så överlevde jag det mörkaste året i mitt liv och städade bort gammalt skrot på samma gång, jag lärde mig leva för mig själv, så att jag mår bra.

Men det kom något annat istället, rädsla för nya förluster och rädsla för att släppa någon nära, nån som kan förstöra mitt lilla imperium jag byggt upp runt mig var jag är diktator och gör saker på MITT sätt.

Så nu är jag i ett förhållande, vilket är en positiv grej, jag tycker väldigt mycket om personen jag sällskapar med men är inte riktigt bekväm med att öppna mitt hjärta för senast jag gjorde det blev jag knivhuggen, torterad, förstörd och förkrossad, en upplevelse jag inte behöver uppleva på nytt. Visserligen är personen en annan den här gången, vår dynamik är annorlunda och att gå på tårna är inte okej hela tiden, men min fråga är, kan man någonsin älska som om man aldrig varit sårad? Kan ens hjärta någonsin överleva den misshandel mitt hjärta fått, repa sig så mycket så att man kan ge det åt någon annan för att be handled with care?
Jag är långt ifrån de tre skräckinjagande orden då allting blir hundra gånger allvarligare än nu, för övrigt kan jag säga att så är han med, detta vet jag tack vare öppen dialog.
Men ändå, kan man hela tiden vara på sina tår men ändå satsa på något man vill få och fungera?

Jag vill inte bli underskattad, kvävd, förstörd eller förnedrad igen... allting kommer med en risk.

För övrigt så är det underbart varmt i Finland, det intresserar nästan att vara på jobbet istället för på beachen men what gives... ha knappt hunnit sätta min fot på gymmet..

From damaged goods to a new improved person :)

Måst man vara rädd för att allting rasar?

Jag är en obotlig pessimist och cyniker därför måste jag nu säga att jag lever med en liten skräck hela tiden att allting skall kollapsa för att jag tror att i varje människas liv finns en del grundsaker som gör livet bra nämligen:

Familj; jag har två vackra döttrar som jag älskar och avgudar, samt en syster, en mamma och en pappa som finns där för mig då det behövs (plus i marginalen)

Boende; jag bor i en underbar lägenhet på ett underbart ställe, det enda minuset är att duschskåpet ännu också är i vardagsrummet och jag inte ännu heller släpat mig till Ikea för möbler. (men ett plus ändå)

Kärlek; jag har en man i mitt liv som jag bryr mig om och som bryr sig om mig, vi planerar framåt. (plus i marginalen igen)

Pengar; Jag har anställning hela sommaren fastän lönen är skit, men jag har även anställning ända tills årsskiftet med en mycket bättre lön som möjliggör en hel del för mig ekonomiskt sett. (Plus igen)

Hälsa; jag har gått ner massvis i vikt, fastän motivationen är på minussidan att gå ner mer så är jag frisk. (plus igen)

Alltså är alla dessa detaljer på plus nu, så pessimisten och cynikern i mig undrar vad som rasar först? Fast den lilla optimisten undrar om något måste rasa och varför jag inte njuter av situationen som den är nu då det känns som om det är medvind i nerförsbacke. Vidare undrar jag om det finns en kvot för hur mycket skit man skall vada i under en livsstid och om jag fått min beskärda del redan?

Ja, jag har jobb, jobb, jobb, mina flickor var här nyligen, dom bor hos sin pappa i sommar vilket är ganska jees. Imorgon skall jag på tjejkväll med goda vänner och på onsdag är det snobberier för hela slanten med min favorit snobb...

Life´s good! Ha en bra sommar!